arnelabudokampsport

Jag hade lite andra saker som jag egentligen skulle ha gjort idag men hjärtat längtade till att fightas :)

Det började bra , då och då hörde jag påminnelse från Altan och Martin att jag ska kriga.

Efter att jag har sparrats med Martin gick jag åt sidan och fick bita mig på läppen för att inte börja gråta.
Jag vill och måste bli bättre än jag är nu.
Det enda jag tänkte på var den 3 januari:  JAG VILL KVALA SÅ HIMLA MYCKET
Jag började nästan gråta för att som sagt jag vill det här så mycket och jag har kämpat för det som f+n.
Vet ej om det var adrenalinet eller rädslan  som fick mig bli så känslig.
Ögonen var fyllda av tårar.

Men det var bara att bita ihop och köra vidare. Och det kändes underbart! Klubbkamrater tycker jag att kör helt fantastiskt men räcker det så att jag kan ta holländskan eller för den delen nån av de andra superduktiga tjejer? Återstår att se.
Lite pratstund  på slutet med Martin och hans och Altans superpedagogiska tips kring vissa tekniker jag utför lugnade ner mig lite .

Ni märker att jag redan där den 3 januari ...mitt sinne har varit där så länge nu.

Men första stoppet är nu på lördag där jag kommer möta mina klubbkamrater.
En av de har avanmält sig .
Som mina klubbkamrater utrycker sig : Fan va lätt du har det -du mosar de varenda gång du kör på träningen och på lördagar kommer du få det hur lätt som helst.

Men tävling är tävling, Arnela kommer ändå vara fullfokuserad .
Det bara en tjej som kan göra det riktigt jobbigt för mig.
Och det är 80 kilos Nadjima som jag har inga problem med på träningen men tappar jag fokus och gör ett misstag så kan hon göra det riktigt jobbigt för mig. Det sa jag till henne också.

Ett framtidslöfte, forstätter hon träna som hon gör nu och bygger på mer styrkan kommer hon bli hur duktig som helst.
Det kommer vara kul att följa upp henne.