arnelabudokampsport

Kvart i tre var jag hos sjukgymnasten Kristina, hon tryckte på min rygg på alla sätt och vis.
Hon kunde inte känna någon allvarlig skada.
Hon sa det kan vara "upphackning", fråga mig inte vad det är och att ev. revbenen har hackat till sig lite :)

Men Kristina menade på att jag kunde träna försiktigt tills det börjar göra ont, så skulle vi kolla igen på torsdag.

Strax innan kl 17 var jag framme på klubben, och det var typ 100 gånger på väg dit jag funderade på att åka tillbaka till Bosön.
 Högra sidan på ryggen gjorde ont och jag var irriterad men jag ville verkligen inte missa ettpass. Och Kristina sa att det var inget allvarlig, då var det att bara byta ihop tänkte jag.
Jag berättade för tränaren Markus hur jag kände och han misstänkte också att det var nånting med revbenen.
Så han tryckte också på min rygg men vågade inte göra så mycket mer.

Han är ju stor som en berg, bara ren kärleksfull kram kan krossa mina små revbenen :)

Men jaja som tur så var uppvärmningen inte helt galet jobbigt och strax därefter "drillade" vi på passering med mera.
Med andra ord teknikträning i lugn form.
Jag tänkte flera gånger gå av mattan , men jag sa till mig själv..Arnela för fan visa att du är en tjej och tål lite smärta :)

Sen var det dags för sparring och jag bara kände för att ge till 110%.
Fast hjärna inte kopplar in ordet "inte" så verkade min ändå ha gjort det :)  Jag sa flera gånger till mig Du kommer inte känna nån smärta, ingen smärta.
För varje ny match så kändes smärtan i ryggen bara skönare och skönare (?) :), sen försvann det helt i stort sett .
Hur glad blev inte jag tror ni?