arnelabudokampsport

Idag slutade mitt schema vid 13 -tiden.
Jag skulle söka upp en ledamot för lite samtal men hon var inte på sitt kontor.
Så jag stack till mysigaste ställe-riksdagens cafèterian :)
Det är inte särkilt vackert där, utsikten är mot statsministerns arbetsrum.
Men jag vet inte, det är ändå nåt med stället.
Med hela riksdagen tycker jag, men det vet ni redan.

I alla fall jag satt där och skrev några brev och noteringar om  bland annat om min framtid.
Det är bara en vecka kvar här och det känns inte så kul att sluta än. Inte alls :(

På vägen hem så smådrömde jag om VM.
Jag log för mig själv några gånger, de andra passagerare som jag glömde bort för ett tag kollade lite konstigt på mig :)
Det känns bra och det är det som gör mig så glad.
Jag är full av hopp medan andra stunden kan det kännas tvärtom-rädsla och negativa tankar som att det kommer vara tungt att vakna på tävlingsdagen.

På kvällens träningen var jag rent mentalt i Los Angeles -det kändes bra -fortfarande lite kvar av den mysko känslan i kroppen som jag kallar det men störde mig inte denna gången när jag sparrades.
Jag kunde le under träningen och jag kunde lämna klubben med leende,
Nu längtar jag bara tills jag tar det guldet.

Min klubbkompis och även en av mina bästa vänner utanför mattan Ella flyger till Brasilien imorgon för att träna och koplpla av lite. Vi pratades vid idag och det var skönt att prata om VM med henne, hon sa några varma ord och vi peppade varandra . Vi kommer ses igen den 3 juni i LA.
Här är förresten en bild som hon tog, inget trevligt minne -det var när jag skadade min arm på Skandinaviska okt07.
Hon är rolig hon, trots att jag hade djävulsk ont så stoppade hon oss för att ta kort och vad gör man-det är bara att le och se glad ut.
Sen var hon med mig i 7 timmar på akuten och gjorde sitt bästa så att jag skulle må så bra som möjligt.
Jag var ingen trevlig person att vara med den dan-men hon lyckades stå ut.
Det enda jag tänkte på när kan jag träna igen? Det tog mig  3 hela månader innan jag kunde brottas med båda armar , fram tills dess så tränade jag allt annat jag kunde förutom just armen.  Jävla vad det tog ibland att träna -rent mental men jag lyckades och nu är  jag starkare än nånsin :)  Ur all allt ont kommer alltid något gott-som jag brukar säga.
(Anledningen att jag sitter i rullstol är för att jag kunde inte gå, eller jag kunde men varenda rörelse spred smärta i just armen :)  En snigel rörde sig snabbare än jag.:)